Tuire Ranta-Meyer: Den lekande människan vågar motionera i högskola

I den här bloggtexten frågar jag om yrkeshögskolor får ha fantasiledare och ”tokighetsmästare” som i Littles byrå? Kan en kreativ idé som känns lite knäpp idag vara en driftkraft för utvecklingen i morgon? Kan vi hitta sådana perspektiv på högskoleidrott som inte kräver att studerande är fulla av sportig styrka för att kunna delta i idrott, att motionera självständigt och att njuta av fysisk aktivitet ett steg − eller till exempel en roterande handled i taget?

"I mitt företag ska alla lära sig att vara fåniga och korkade varje dag. Till exempel när mina anställda visar mig en ny husritning, frågar jag dem ”kunde vi inte bygga den av marshmallows?”

Det här framgångsreceptet har yttrats av direktör Bill Little vid den amerikanska arkitektbyrån Little & Associates. Det kan vara svårt att tro, men receptet är en viktig bakgrundsideologi för MyActive Campus-projektet som fick sin början i Yrkeshögskolan Metropolia. Vad har företagsledning att göra med projektet för att främja aktiv vardagsmotion inom det nya jättelika Myllypuro-campuset i östra Helsingfors?

Skomakarens barn

Min mor var idrottslärare, men arbetade i en annan kommun än jag själv gick i skolan. På hennes skola var skidåkning och orientering praktiseras, liksom ställningsgymnastik, konståkning salchow hopp och bågejustering. Min skridskokurs var däremot begränsad till att läraren ber oss eleverna att gå runt banan 20 gånger, varefter vi gick av. Med fyra barn hade min mamma sällan tid att gå ut på fritiden för att lära oss träna.

Så jag blev inte ens en amatöridrottsman. Jag slog inte basebollen förutom av en slump och i höjdhopp jag scissed över ribban förrän någon gång min lillasyster lärde mig att floppa.

Mina egna barn har också varit fysiskt klumpiga. Sporten höjde inte deras självkänsla, utan snarare hemsökt och avskräckt. Dessutom är tvång ett dåligt ord i avel, och ingen frestelse eller mutor gjorde dem riktigt glada över arten som erbjuds. För att vi bodde i Helsingfors centrum kände mig också riktigt frustrerande att packa barn och skidor i en bil, köra nästan 10 kilometer till Paloheinä för att åka skidor och återvända hem 10 kilometer efter en 3 km skidåkning.

Ingen mening, men inga alternativ!

Inlärning och motion hör ihop

Vi alla vet att hjärnan får nytta av att människan rör på sig, blir andfådd, svettas och får upp pulsen. Idrott vårdar hela blodkärlssystemet och är samtidigt till nytta för mindre kärl i hjärnan. Mängden av tillväxtfaktorn för hjärnceller (neurotrofin) ökar betydligt precis efter motion. Så ökar celltillväxten i hippocampusområdet.

Därför skulle det löna sig att koppla ihop lärandet av krävande ämnen med motion: när motion och idrott kombineras med något intressant att göra kan hippocampuset och hela minneskapaciteten bli större.

I bilden det är tre människor. De är i en cirkel i lobbyn. De har ryggsäckar på ryggen och cykelhjälmar på huvudet.
Vardaglig aktivitet i högskolar campus är meningsfull når du får välja själv en sport vilken intressera.

Enligt Aivoliitto ökar träningen snabbare tänkande och förbättrar vakenheten. Aerob träning förbättrar bearbetningshastighet, exekutiv funktion och minne. Träning kan snabbt förbättra kognitiv prestanda. Blodcirkulationen i hjärnan och flödet av syre och mat är också snabbare och uthållighetssporter i synnerhet, såsom löpning, vandring, cykling, skidåkning och simning, är ganska lätt att nå för alla.

Det finns ju inte brist på information i sig. Varför gör vi då inte alltid sådana val i vardagen som främjar vårt välbefinnande, trots all den kunskapen vi har?

Varför sitter vi hellre ner på soffan eller kastar oss i säckstolen på campuset än går ut och hoppar hopprep runt campuset eller utmanar studiekamraterna till en säcklöpningstävling genom högskolefastighetens långa korridorer? De här frågorna ämnar mitt MyActive Campus-projekt att hitta svar på samtidigt som det tar aktiva steg att sänka tröskeln till högskoleidrott.

Den lekande människan

Utgångsläget för all min verksamhet är att vi ska leva som vi lär. Varför skulle studerande helt plötsligt börja hålla på med pausgympa eller hänga i ribbstolarna längs sällskapsrummets väggar, om de aldrig ser lärare eller annan personal göra det? Hur kan ökningen av hälsokapitalet för det framtida arbetslivet vara en naturlig del av högskolegemenskapets verksamhet, om ingen någonsin talar om det eller om det inte syns i campusvardagen? Om alla är rädda för att göra bort sig eller för att andra stirrar på dem, hur vågar vi någonsin gå utanför vår bekvämlighetszon?

För att motion ska kännas ändamålsenlig är det viktigt att var och en får röra på sig på ett sätt som de själva njuter av.

Motion och idrott ska erbjudas på ett lättsamt sätt och under en tid då det erbjuds även andra aktiviteter på campuset. Endast elitindivider orkar ta del i skolans spinninglektion klockan sju eller simma 10 kilometer i simhallen innan den första lektionen har börjat. Vi andra, normala fall behöver uppmuntran, påminnelser, övertalande, lockande och en gemenskaplig samhörighetskänsla för att ta en liten motionsstund och därmed bryta dagsrutinerna som blivit till sedvanor.

Vi är i akut behov av en mer lekfull kultur i högskolestudierna och erkännande av att inlärningen blir mer effektiv när vi vet hur vi slappnar av, upplever med alla sinnen och litar på undermedvetandets kraft.

I have a dream, och den har att göra med att både lärare och studerande i yrkeshögskolor slutar ta sig själva så pass på allvar att de inte kan använda en del av dagen för att då och då lägga sig ner på gymnastikbollen, klättra i de närmaste träden eller bedriva geocaching enligt studieavsnittets tema. Springsteg, klättring, hängande, krypande, smygande och dansande formar hjärnan genom att skapa nya förbindelser mellan synapser. Motion befriar även signalsubstanser i hjärnan och stimulerar hjärnans plasticitet, dvs. anpasslighet. Vem skulle väl vilja cementeras redan under studietiden och förlora sin förmåga att utvecklas. Som Gail Sheehy sade:

"Om vi inte förändras, växer vi inte. Om vi inte växer, lever vi egentligen inte alls."

Bli av med prestationsinriktning och humorlöshet

I bild det är tre personel från Metropolia My Active Campus projekt. De sittar och balanserar i stora svängande stålor.
Personel från Metropolia My Active Campus projekt besökte Lahti campus i ykeshögskola LAB.

I ett nötskal har MyActive Campus-projektet som mål att öka antalet observationer av homo ludens, dvs. den lekande människan, på Myllypuro campus.

Enligt filosof Johan Huizinga har leken en central roll i kulturens födelse. Det lönar sig att ge den lekande människan några redskap, tillräckligt med frihet att leta efter sin egen gren och mod att vara sig själv trots det sociala trycket. Dessutom måste hen känna sig mentalt trygg i högskolegemenskapet och som en del av en gemenskap vars blick mot sina medlemmar är först och främst accepterande.

Som bäst är högskolecampuset en fristad för att bygga upp en stark självkänsla, med sina vänligt blinkande ljus och pausgymnastikställen som byggts med tanke på en trivsam anda.

I Huizingas ord kan campuset vara en trollcirkel, en gräns mellan leken och den övriga världen på ett sätt som får motionerare att känna sig fysiskt färdiga för det framtida arbetslivet.

FD, docent Tuire Ranta-Meyer
Metropolia, direktör för samarbete och nätverk, Metropolia stiftelsens ombud

MyActive Campus är ett treårigt samarbetsprojekt av Metropolia och dess studentkåren METKA, som finansieras av URLUS Foundation, vars syfte är att skapa en kultur som lockar fysisk aktivitet till Kvarnbäcken campus från början. Projektet, utformat av Ranta-Meyer, piloter låg tröskel break idrottsplatser, enkla och roliga sport och utomhus spår.

Ett foto av Tuire Ranta-Meyer.

Källa:

The Master of Maddness http://clt.biz/bizprofile/the-master-of-madness/

Aivoliitto. Ks. https://www.aivoliitto.fi/aivoterveys/artikkelit/aivot-rakastavat-liikuntaa/

Du kanske också är intresserad av